Debatt & duellkväll
2016-05-22 Skeer, Orsa
Inledning/Vem och vad bestämmer?
Varg-hund/hybridisering
Debatt/duell
Frågestund/avslutning
Del 1 varghybrider
Del 2 varghybrider
Del 3 varghybrider
Del 4 varghybrider
Del 5 varghybrider
Du hittar också filmerna i webbutiken»
produktion Dalarnas lokalavd @sparr studio
Fäbodkonferensen 2016
se här»
Vargstudier
Lagmansgymnasiet
Länk till studierna»
Enligt senast uppdaterade inventering har 44 föryngringar säkrats under vintern. Det ger en population om 440 vargar innan jakt och årets föryngring.
Med 63 kända revir och revirmarkerande par blir inventeringsarbetet allt mer omfattande. Det talades om drygt 400 vargar inför årets jakt och det tycks stämma ganska väl överens med den senast uppdaterade inventeringssammanställningen.
I nästan 70 procent av de säkerställda reviren har föryngring konstaterats vilket ger 44 till antalet. Med den något föråldrade faktorn 10 skulle det ha givit en population om 440 individer innan jakten. Under jakten fälldes 44 vargar eller 10 procent av den uppskattade vargstammen.
Det normala är att antalet föryngringar ökar från år till år. Vintern 2013/2014 konstaterades 40 föryngringar vilket då ger en 10-procentig ökning. Med samma ökning står vi nu inför cirka 48 föryngringar. Givet de 4,26 överlevande vargungarna ger det cirka 205 nya vargar.
En kvalificerad uppskattning av nuvarande vargstam blir då (440-44) + 205 = 601 vargar eller om man så vill 330 vargar fler än golvet om 270 vargar som Naturvårdsverket angivit som FRP och Gynnsam Bevarandestatus.
Källa: Statistik
varg-DNA i viltvården
DNA-analys blir allt mer sofistikerad och kan användas i allt från polisarbete till viltvård. För det senare ökar användningsområdena för varje år och Sverige ligger längst fram i den utvecklingen. Viltskadecenter berättar om användningsområdena.
Kartläggningen av släktskapsförhållandena i den skandinaviska vargstammen är unik. Vanligtvis är det extremt svårt att upprätta stamtavlor för vilda djur, men bland våra vargar är individernas släktskapsförhållanden nästan fullständigt klarlagda.
Vargstammen var liten när forskningen började samla prover så det har varit möjligt för Skandulv och Lunds Universitet att bygga upp ett släktträd allteftersom åren har gått och vargarna blivit fler. På senare år har även prover som länsstyrelsernas fältpersonal samlat in bidragit till att fortsätta bygga upp databasen och släktträdet.
Om det finns möjlighet och prover att tillgå analyseras de revirmarkerande djuren i Skandinavien varje eller vartannat år. På så vis upprätthålls information om dessa DNA-profiler. Den informationen är en förutsättning för att man ska kunna härleda andra prover, till exempel från skadegörande vargar, till ett särskilt revir
DNA-analys i inventeringsarbetet
Inventering av varg i Sverige genomförs framförallt genom att spåra vargarna på snö. Väl genomförda spårningar ger information om hur många vargar det finns i ett revir samt om det har fötts valpar i reviret under våren. Spårningar ger även besked om djurens sociala status, det vill säga om de är revirmarkerande eller inte. DNA-analyser används som ett bra komplement i inventeringsarbetet.
För DNA-analysen används i allmänhet spillning. Frågetecken som dyker upp under inventeringssäsongen eller som kvarstår efter vintersäsongens spårningar är den viktigaste faktorn som styr vilka spillningar som ska analyseras.
Således blir det många spillningar som inte analyseras men det är inte lätt att veta under säsongens gång vilka som kommer att behövas.
Särskiljning av revir
Om snötillgången i ett område är dålig och man därför inte lyckats särskilja observationer av vargspår i ett område där man misstänker att det kan vara två vargpar kan man samla in spillningsprover från vägar och stigar.
Har proverna samlats in från spårobservationer med revirmarkeringar (som i vägkanter) och de genetiska analyserna av spillningarna från området visar sig komma från fyra olika individer, antar man att det rör sig om två olika revirmarkerande par. För att dra en sådan slutsats är det en förutsättning att statusen på de individer man analyserar är känd.
Prover från barmark är alltså alltid svåra att tolka. De insamlade proverna kan komma från ett revirmarkerande par, men även från valpar eller vandringsvargar. Om prover i ett område enbart har samlats på barmark krävs ofta en stor mängd prover innan man kan dra någon slutsats.
Det mest rationella, tidsbesparande och billigaste är att jobba med prover som samlats in i löpor efter revirmarkerande djur.
Bekräfta föryngring
För att ta reda på om det skett en föryngring i ett område som under föregående vintersäsong (inventeringsperiod) innehållit ett revirmarkerande vargpar, så är snöspårning den främsta metoden. Föryngringar kan även bekräftas på barmark genom hörobservationer.
Om snötillgången är dålig under vintern kan spillning från reviret insamlas för analys.
Vid DNA-analyser av spillningar från ett område med ett revirmarkerande par kan man upptäcka valpar genom att man identifierar nya individer som är släkt med det revirmarkerande paret på ett sätt som bara avkommor kan vara.
Den här metoden fungerar dock bara första gången ett par får valpar, eftersom en analys av ett prov inte säger någonting om djurets ålder. I ett revir där det fötts valpar i flera år, kan spillningarna komma från såväl årets valpar som från valpar från föregående års kullar.
Identifiering av skadegörande individer – Spillning
Vid skador på tamdjur eller hundar samlas spillning in om man misstänker att det rör sig om varg. Spillning i direkt anslutning till ett dödat djur kan komma från individen som dödat det, men den kan också komma från andra vargar (ungdjur/valpar) som varit där senare och ätit.
Ibland samlas spillning in från ett större område runt en skadeplats, men sådana prov ger högre osäkerhet om vilka vargar som verkligen varit inblandande i angreppet. Vandringsvargar (unga vargar som letar efter en partner och ett lämpligt område för att bilda ett eget revir) kan finnas över hela Sverige, ibland även i andra vargars revir.
Om man vill veta från vilket revir de angripande vargarna kommer är det bättre att bara ta spillning från själva skadeplatsen. Denna information fås fram genom att jämföra de skadegörande vargarnas DNA-profiler med vargindividernas i databasen.
För att kunna härleda skadegörande individer krävs dock att databasen över revirmarkerande vargar uppdateras varje säsong.
Identifiering av skadegörande individer – Saliv
De senaste åren har man i olika delar av världen, bland annat i USA och Europa, gjort försök med att använda sig av DNA som finns i det saliv som ett rovdjur lämnar på ett bytesdjur som det dödat eller angripit.
Här i Sverige har vi nyligen börjat använda oss av saliv-DNA. Metoden är inte lika utvecklad och etablerad som analyser av spillning, hår, vävnad och blod. I saliv är koncentrationen av DNA mycket låg. Det krävs därför en större mängd prover per frågeställning för att analyserna ska kunna ge ett tydligt resultat.
En större mängd prover innebär även en högre kostnad per frågeställning, vilket ger en högre total kostnad för saliv-analyserna jämfört med de andra.
Idag kan vi med hjälp av saliv-DNA säga från vilken rovdjursart saliven kommer. Om det finns tillräckligt med DNA kan man teoretiskt även få ut en individuell profil på rovdjuret.
Metoden att individbestämma ett rovdjur (gäller bara vargar) från saliv-DNA är under utveckling. Även om ett salivprov innehåller DNA från en viss rovdjursart så betyder det inte per automatik att det är den arten som har angripit tamdjuret.
Resultatet måste sättas i sitt sammanhang och stämmas av mot besiktningen som har gjorts på plats. Räv-DNA på ett kadaver kan t ex innebära att en räv har varit där och ätit efter det att djuret dödats.
Genom att analysera rovdjurssaliv som samlats in från skadade eller dödade hundar kan vi idag bara få reda på från vilken art det kommer om det misstänkta rovdjuret är björn (med viss osäkerhet) eller lodjur. Det är tyvärr svårare att avgöra om det är varg som skadat eller dödat hunden eftersom hund och varg är samma art.
När DNA från hunden blandas med DNA från vargen blir det en mix av två individer från samma art, vilket komplicerar analysen. Eftersom mängden hund-DNA nästan alltid överstiger mängden varg-DNA är det svårt att hitta vargens profil.
Även om det visar sig vara möjligt att använda saliv-DNA effektivt, återstår frågan om kostnaden. Det kan bli ganska dyra analyser.
BREV, FÖRVALTNING, PRESS, SKRIVELSER
Norge
Ny Skandinavisk vargrapport 2013-09-04 Högskolan i Hedmark, Norge ger här en uppdragsrapport nr 6/2013 om varg i Skandinavium och Finland. Slutrapport från inventeringen av varg 2012-13. Denna rapport kan också beställas av Viltskadecenter eller högskolan i Hedmark, Norge.
13.3.2013 Vet regeringen mer eller vargarna bättre? -I en publicerad artikel 2009 skrev Anders Bjärvall och Ingemar Ahlén om "Vargen vet bättre än regeringen". Kunde då dessa två herrar förutspå vad som komma skulle? Dom uppmanade så den riksdag och regering om att förkasta den föreslagna rovdjurspropositionen, därför att sprida vargstammen jämt över landet var ingen bra idé. Den måste helt enkelt förkastas enligt Bjärvall och Ahlén. När vargen fridlystes 1965 fanns det högst 10 individer kvar i landet och i början av 70-talet ansågs arten mer eller mindre dömd att utrotas i Sverige. Några enstaka individer strök omkring uppe i Norrland.
Året 1971 startade Naturskyddsföreningen ”Projekt varg”. Projektets första uppgift var att upprätta en genbank för att försöka bevara de vargar av fennoskandiskt ursprung som fanns just i djurparkerna. Under de närmaste åren utvecklades sedan idéer på att dessa vargar i en framtid skulle kunna användas för utplantering. Det projektet tänkte sig var att djuren skulle kunna hållas i ett hägn utan kontakt med människor och vänja sig vid levande bytesdjur och så småningom slussas ut i frihet.
Bakom projektet fanns en liten arbetsgrupp där Bjurvall och Ahlén ingick. Arbetsgruppen diskuterade naturligtvis var ett hägn lämpligen skulle ligga och kom då fram till att de lämpligaste områdena för varg ligger i norra Svealand och södra Norrland. Det stod också mycket tidigt klart att det är säkert lämpligast att undvika fjällen på grund av konflikterna med rennäringen.
Samtidigt som projektet pågick hade Naturvårdsverket startat forskningsarbete på stora rovdjur och konstaterat att vilda vargar då och då kom in österifrån i norra Sverige och att det efter några år även fanns vargar i norra Värmland med omgivningar. I och med detta stod det klart för alla inblandade att det, för att behålla vargen i vår fauna, var på dessa vilda djur och inte på ”Projekt varg” man skulle satsa. Projektet lades på is och Naturskyddsföreningen tog avstånd från tankarna på utplantering av varg.
Och vidare står det i riksdagspropositionen att -"Vargar som ska flyttas bör placeras i mellersta eller södra Sverige, låter det som om regeringen tror att vargen stannar där man placerar den. Den kommer med stor sannolikhet att vandra och söka sig till ett annat område som den och inte regeringen anser vara lämpligt så då kommer vi till frågan, -Vet regeringen mer eller vargarna bättre? I slutet av artikeln menar Bjärvall och Ahlén att förkasta idén om att sprida våra fåtaliga vargar jämnare över landet och satsa i stället resurserna på att förebygga skador, att ersätta inträffade skador, samt att övervaka stammen. källa: DN.se 2009-10-20
23.2.2013 När vargen kom till Sverige och Skandinavium -Tillkomsten av idén att återinföra de stora rovdjuren och särskilt vargen har andra källor, det är alltså inte resultatet av folkliga önskemål. Ungefär vid tiden för vargens fridlysning, 1966, enades några särskilt naturintresserade att vargens utrotande var olyckligt och tragiskt. Värt att inflika är att genom vargens stora negativa konsekvenser för landets djuruppfödare och landsortsbefolkning så har vargen hållits kort under hela vår historia (talar vi om Västeuropa, i tusentals år). Det var också samhällets syn på arten som gav skottpengar för fälld varg, ända tills den fridlystes. De fåtal personer som engagerade sig för vargen var personer i bl.a. ledningarna för Svenska Naturskyddsföreningen, WWF och Svenska Jägarförbundet. Läs fortsättningen på inlägget»
Forskning och studier
Publicerade avhandlingar
Veronica Sahlén, Skandinaviska Björnprojektet, Universitetet for Miljø- og Biovitenskap: När Björn & Människa möts.
Här kan du ladda hem den doktorsavhandling som Veronicas föredrag bygger på Hämta här»
Torkild Tveraa från NINA kommer för att redogöra för och diskutera innehållet i NINA rapport 938, Beregning av produksjon og tap i reindriften.
Rapporten blev mycket omdiskuterad när den släpptes. Läs hela rapporten här»
Dessa två artiklar kan också vara av intresse om du vill läsa på mer inför Torkilds föredrag»
2. Mark Hebblewhite»
Torbjörn Nilsson, Länsstyrelsen Värmland: Gynnsam bevarandestatus – begreppet och dess tillämpning på våra stora rovdjur.
Ladda hem och läs den rapport som Torbjörns föredrag delvis bygger på
Marcus Elfström, Skandinaviska Björnprojektet, Universitetet for Miljø- og Biovitenskap: Konflikter mellan människa och vilt.
Ladda hem Marcus doktorsavhandling här
Från gråvarg till hybrid
av Kai Granlund, Finland
2013 pdf »
Naturvårdsverkets nationella förvaltningsplan för varg 2012-2017
Läs mera här/hämta hem pdf»
Biodiverse från SLU här
Forskarna måste ta samhälssansvar Läs mera här sid 15
Opionsbildarna måste ta ansvar Läs mera här sid 27
CESFOS - Centrum för forskning om offentlig sektor
Serena Cinques doktorsavhandling 'I vargens spår'»